Kommer ni ihåg vad det var man sa för ett par år sen? Jag menar med Facebook?

Jo, att Facebook fick rättigheterna till allt man lade ut där – och allt man lade ut skulle finnas där för tiders evighet och alltid.

Jag tror att det var det som fick mig att bli så avig mot Facebook faktiskt.

Men nu har jag kommit på lösningen!

Om jag går med på Facebook – och då menar jag verkligen OM – jag har inte lovat något än (ni hör det nu, Daniel och Erica ), då lägger jag bara ut såna bilder som absolut ingen vill ha rättigheterna till! Typ de här:

Fötter? Kaffe? Eller vems rumpa skymtar i bakgrunden?

Eeerm, vad tänkte jag när jag tog den här bilden?

Är det jag eller motivet som lutar?

Kan man se mer sur ut? Inte surkart - surkatt!

Jag vet. Jag har svårt att sitta stilla.

Fast… Det finns fortfarande ett par nackdelar.

För det första kommer mina allra sämsta bilder att finnas till allmän beskådan – för alltid och evigt.

För det andra kommer det säkert snabbt att bildas någon grupp, typ ”Vi som vill bannlysa dåliga fotografer på Facebook” och allt kommer att vara mitt fel.

Och för det tredje kommer jag säkert inte att få några vänner.

Ja ja, vi får se hur det blir. Nu ska jag i alla fall dricka te.

Kram!

/Karin

”Men du finns väl på Facebook också?”

Mm det var just det. Nu när jag har min hemsida (kolla kolla! Visst e den fiiiin ) kommer mina vänner omedelbart dragandes med det.

Jag skruvar lite på mig, låter blicken flacka och försöker smidigt byta samtalsämne.

Det går inte så bra.

”Nå?” Vännerna spänner ögonen i mig för att få mig att sluta flacka så förskräckligt.

”Nja”, svarar jag och försöker övertyga vännerna om att vi måste gå och köpa mer kaffe.

Inte tillräckligt distraherande... Foto: graur codrin

En väninna böjer sig fram och klappar mig på handen. ”Du förstår Karin, du måste finnas på Facebook”, säger hon med sin allra mest pedagogiska röst, ”annars är det som att du inte FINNS.”

Jag stirrar förskräckt på henne. Hon tittar gravallvarligt tillbaka. (Det ni, alla existentialister och andra filosofer. Människans varande är avhängigt av Facebook, gåtan är löst!)

”Jo jag har väl tänkt att jag kanske ska…”

”Gör det!” utropar vännerna i kör.

Jag tänker att jag kanske ska påpeka att hemsidan faktiskt bara har funnits i fyra dagar, så att de får lite perspektiv på min webmognad, men när jag betraktar deras engagerade ansikten runt bordet inser jag att argumentet inte skulle bita. De ser alla ut som att de ska rädda den stackars vilsegångna in på den sanna vägen. Ursäkter och undanflykter kommer jag ingen vart med.

I stället reser jag mig beslutsamt upp. ”Någon som ska ha mer kaffe?

Det kommer säkert att bli jätteroligt när jag väl skaffar Facebook. Och jag ska, jag ska verkligen.

Fast… det får bli en annan kväll.

Kram!

Karin

Det var dags för biopremiär igår. Vi såg filmen Salt, en thriller med Angelina Jolie i huvudrollen. Mycket action och hur många skurkar som helst!

Efteråt bjöds vi på buffé på restaurang Josefina på Djurgården. Lyxigt, gott och roligt.

Här är Pia och jag på röda mattan:

Foto: Karina Ljungdahl. Tack till Finest.se.

Eller ja, det var ju faktiskt ingen röd matta, den var svart. Men i alla fall. Resten av bilderna hittar du på www.finest.se.

Det är otroligt vad mycket fina människor det finns, och vad många av dem som var där igår kväll. Jag träffade flera som jag gärna skulle vilja lära känna mer. Hoppas det kan bli så.

Och till dig, fina människa, önskar jag en alldeles underbar dag.

Hörs snart.

Kram!

/Karin

Jo det är sant. Nu har jag faktiskt gjort det.

Så länge som jag har gått och tänkt att jag borde. Måste rentutav, med tiden blev det egentligen bara mer och mer angeläget. Men hur skulle det gå till? Hur skulle jag gå till väga? Det verkade alldeles för krångligt för att jag skulle vilja försöka mig på att göra det själv. Återstod alltså att anlita ett proffs. Men vilket proffs? Hur visste man vem som var bra? Trösklarna verkade många och svåröverstigliga.

Samtidigt blev det som sagt bara mer och mer angeläget. Till slut konfronterade mig en väninna direkt:

”Men varför har du ingen hemsida? Hur har du tänkt att folk ska hitta dig och dina kurser då? Du kan väl inte bara förlita dig på att folk ska hitta till dig ryktesvägen?”

Hon hade rätt så klart. Jag var tvungen att skaffa en hemsida.

Turerna kring den blev många och det slutade faktiskt med att jag snickrade ihop den själv. Jag är ofantligt stolt över den, även om jag inser att ett proffs med lätthet måste kunna se dess enorma ”utvecklingspotential” för att uttrycka det snällt. Men nu finns den i alla fall!

Du är varmt välkommen dit, adressen är www.karinnordlander.se. Lika varmt välkommen är du till en utbildning hos mig så klart! Snart drar jag igång inför hösten.

Kärlek, kärlek, kärlek,

/Karin

Sydafrika. Jag har en vän som bor där, i Cape Town. Vi har känt varandra i flera år, men vi har aldrig setts. Han har aldrig kommit hit och jag har inte varit dit. Fast jag skulle gärna vilja, det verkar vara ett otroligt spännande land.

Vi lärde känna varandra på nätet. Pratade på skype, flera timmar ibland. Vilken tur att skype finns, kommer ni ihåg när man använde telefonen och utlandssamtalen kostade hur mycket som helst per minut? Man skyndade, skyndade, skyndade att få det viktigaste sagt. Mina relationer med vänner i andra länder skulle inte alls ha varit desamma utan skype.

I alla fall. I Sydafrika finns det massor av djur. Elefanter, leoparder, noshörningar, lejon, ormar. Min gode vän har ett par ormar hemma, dem är jag inte så imponerad av.

Desto mer förtjust är jag av hans katt. Den heter Whiskey och verkar helt oemotståndlig. Här är han – iklädd sin vintertröja  (våren är precis på ingång där nu).

Upphängd?

Jag tycker det ser ut som om Whiskey hänger i ett snöre men min vän garanterar att han inte torterar sin katt. Nåväl, avgör själva. Är han upphängd i ett snöre eller är det en skåpdörr vi skymtar i bakgrunden?

Frid och kärlek till er alla!

/Karin

För mig var det fullkomligt omvälvande. Jag förändrade mitt liv totalt. Sade upp mig från min trygga anställning på Säpo, utan garantier eller tillstymmelse till fallskärm.

Blev egenföretagare, började hålla utbildningar, skriva. Det första resultatet blev Drömliv – Lycklig på riktigt, boken som jag skrev tillsammans med Kajsa Ingemarsson.

Har jag ångrat att jag tog steget? Ja, ibland. I de motiga perioderna, i uppförsbackarna har det hänt att jag har frågat mig själv: ”Men varför gjorde jag så där? Varför sade jag upp mig? Var jag helt galen eller bara tokig? Hur ska jag klara mig och barnen nu?”

Men så har livet bjudit på ytterligare en nedförsbacke, ännu ett äventyr av hisnande glädje och lätthet. Då har jag å andra sidan tänkt: ”Tack och lov att jag vågade! Jag är så innerligt glad att jag är fri, att jag får breda ut mina vingar och segla på vindarna. Jag är lycklig! Jag lever! Det här går ju bra!”

Och det gör det på det stora hela. Det går riktigt bra. Det är spännande och jag utvecklas varje dag. Allra mest värdefullt är ändå att jag vågar följa min själ, jag blir mer och mer sann mot mig själv. Det är värt hur mycket som helst.

Om några veckor kommer Drömliv, min baby, i pocket. Det ska bli riktigt kul.

Kram!

Förunderliga ting inträffar varenda dag. Världen är full av magi, av skimrande mirakel. Faktiskt är det så – om vi vill.

Vi kan välja hur vi ser på tillvaron. Vi kan välja att se vardagen som enahanda och grå. Vi väljer om den märkliga händelsen bara var en slump – eller om den var ett mirakel.

När vi oväntat stöter på väninnan, som vi fem minuter tidigare gick och tänkte på – är det ett lustigt sammanträffande eller var det synkronicitet? Vi bestämmer själva, ingen kan komma och tala om för oss att det ena är fel och det andra rätt.

Härom dagen tog jag en lång promenad genom det sommarvackra Stockholm. När jag kom till Gamla stan bestämde jag mig för att gå Stora Nygatan från ena änden till den andra.

En trollslända kom och satte sig nästan på min axel i början av gatan. Jag älskar trollsländor, så jag blev glad, såg hur den skimrade i solen. Så fortsatte jag gå.

Och trollsländan följde efter. Hela vägen genom Gamla stan följde den mig, tätt intill. Ibland gjorde den en loop över mitt huvud, för det mesta flög den vid min vänstra sida.

Jag blev så glad! För mig var det ett litet mirakel, som en god hälsning.

Jag försöker se det magiska i varje dag. Att se på världen med förundrade ögon berikar mig, det bidrar till min lycka.

Nu ska det bli spännande att se vad som händer idag!

Kram!

Alldeles oväntat hände det. Jag gick egentligen i mina egna tankar, kom tillbaka från Arlanda efter att ha lämnat av sonen där. – Han har åkt till England nu, reste själv för första gången. Jag var lite pirrig, han lugn som en filbunke. Det gick bra i alla fall, han har kommit fram nu. Så klart.

Men i alla fall. Jag kom tillbaka till Cityterminalen och gick bort till pendeltåget för att åka hem.

Och där hände det.

Mannen som klippte biljetter sade någonting, jag skojade tillbaka – och plötsligt såg vi varandra. Det blev ett alldeles magiskt möte, jag visade artikeln i PS där jag blivit intervjuad (jaha nu fick jag göra reklam för det också ) och han läste helt underbara dikter som han skrivit på arabiska och sedan översatt till svenska.

Kanske kommer vi aldrig att ses någon mer gång. Kanske kommer jag att få höra fler fantastiska poem nästa gång jag kommer till Centralen. Det spelar inte så stor roll egentligen.

Att möta den här mannen var som att träffa en ängel. Jag var lycklig resten av dagen.

Allt gott och magiska möten önskar jag dig!

Kram,

Karin

Sommaren hade redan hunnit börja när jag insåg: Vi har ju inte gjort upp några sommarplaner! Alla andra i bekantskapskretsen berättade med förväntan i rösten om allt de skulle göra, allt de hade inplanerat. Själv hade jag inte ordnat någonting!

Jag kastade mig över datorn och sände en tanke av tacksamhet till den som kom på Google. Knappade in ”Stugor uthyres i Stockholms skärgård”. Jag fick massor av träffar.

Men att hyra en stuga i Stockholms skärgård visade sig vara något av det mest attraktiva (läs dyra) man kan hitta på att göra. I synnerhet om man vill att stugan ska ligga vid vattnet så att man har egen strand. Och i synnerhet en sommar som denna, när solen skiner varenda dag och badtemperaturen faktiskt är riktigt behaglig.

Sidan jag hamnade på erbjöd den ena lyxkåken efter den andra, jacuzzi, storbildsteve och induktionshäll verkade vara standard i stugorna. Bilderna var glättade och priser under 19 000 per vecka verkade inte finnas. Modfälld började jag inse att jag kanske skulle behöva tänka om när det gällde semesteridéer.

Men så, i slutet av sidan, fanns en liten annons: ”Stuga med sjötomt uthyres. Tusen kronor per vecka.” Inga bilder, ingen flersidig beskrivning av faciliteterna. Bara ett telefonnummer – som jag ringde.

Damen jag fick tala med berättade att stugan var liten och enkel. Men nära till vattnet var det ju. Jag frågade försynt varför hon inte hade lagt ut några bilder på stugan och hon förklarade att hon inte visste hur man gjorde. Jag slog till ändå och bokade en vecka. Vad hade jag att förlora?

Nu är vi här och det stämmer som hon sade: stugan är definitivt enkel. Och liten. Om man försökte baxa in en storbildsteve här skulle man inte längre ha någon plats att sova på. Men vi har den lilla stranden alldeles för oss själva och vattnet är underbart.

Stugstorleken till trots har det varit riktigt mycket folk här. Barn, partners och vänner har fyllt varenda vrå, som flest sov vi fem stycken i stugan (det är egentligen en fyrbäddsstuga och då är det tänkt att den tredje och fjärde personen ska klämmas in med skohorn. Alternativt att man har en japansk tunnelbane-folkpackare att tillgå). På dagarna har vi badat och gjort cykelturer, på kvällarna har vi grillat och spelat sällskapsspel. Precis som en semester ska vara.

Nu är vi bara två personer och en katt här och stugan känns plötsligt enormt spatiös.

Jag lägger ut en bild på den, kanske vill uthyrardamen ha en kopia till sin annons när hon ska hyra ut nästa sommar.

hur var det nu - är det storleken som räknas?

Induktionshäll och jacuzzi har vi inte saknat alls under tiden här. Kanske för att vi inte har det hemma heller. Men det ska ändå bli skönt att komma hem om ett par dagar. Tanken på att kunna vara två personer samtidigt i köket utan att båda behöver hålla andan för att göra sig så smala som möjligt känns underbar…

Frid och kärlek!

/Karin

Underbara sommar! Ungarna flyger och far, ibland kommer de hem och landar ett par dagar. Häromkvällen kom sonen hem, brun som en pepparkaka – bokstavligen.

Han hade varit iväg med flickvännen i södra Sverige, tydligen fick de rena drömsemestern. Och vädret kan de knappast ha haft anledning att klaga på, med tanke på hur han såg ut när han kom hem.

För mig känns varje dag med sommarvärme och solljus som en present, jag njuter och lapar i mig vartenda ögonblick. Vetskapen om att den här tiden är så kort gör den ännu mer värdefull.

Jag tror uppriktigt att jag är designad för sol och värme. Jag är inte kompatibel med vintern helt enkelt. Inte för att jag blir pepparkaksbrun som sonen, men i alla fall.

Varje vinter tänker jag att det kanske vore läge att emigrera. Egentligen känns det helt osannolikt att vi faktiskt klarar av att överleva i kylan och mörkret.

Men så kommer sommaren, den ljuvliga. Och särskilt när den är som nu, då försvinner alla tankar på att någonsin vilja vara någon annanstans. Då känner jag mig som den mest lyckligt lottade kvinnan i världen som får bo här, med mina älskade pepparkaksungar och allt det vackra omkring.

Önskar dig de allra underbaraste sommardagar. Kram!